Det här är en rubrik
Jag skrev i min förra blogg om att det ibland är bra att ”knuffas ur sin komfortzon”, då detta gör att man kan betrakta sina perspektiv utifrån. Detta kan vara jobbigt, när man kommer till nya insikter är det ofta ganska stora steg som måste tas för att omsätta sina nya insikter till handling och nya perspektiv. Jag har hela min karriär jobbat med utvärdering av miljöprestanda hos produkter och produktionssystem inom jordbruk och livsmedelskedjan. Det har främst handlat om livscykelanalyser (LCA) av olika. Den röda tråden har alltid varit att kvantifiera utsläpp och resursförbrukning och räkna om till potentiell miljöpåverkan. Ganska tidigt i min karriär mötte jag berättigad kritik för att LCA missade viktiga aspekter av miljöpåverkan, samtidigt som jag och mina LCA-kollegor var mycket tveksamma till att inkludera miljöaspekter där metodiken var omogen.
“Dessa bedömningar bearbetas statistiskt och resultatet är ett övergripande hållbarhetsindex för varje studerad kedja, som dessutom delas upp i de olika indikatorernas bidrag till totalen.”
Under senare tid har jag konfronterats med ett annat principiellt synsätt, något som kallas Multikrietarieanalys (MCA). Läget var att vi i arbetet med att utveckla framtida leveranskedjor insåg att vi dels saknade tekniska data (då det var framtida system), dels behövde fånga in den verkligt breda definitionen av hållbarhet. Vi började leta efter metoder för kvantifiering, men var tydligt att detta inte var en framkomlig väg. Det skulle kräva mycket mer tid än vi hade och än viktigare sannolikt inte kunna ge meningsfulla resultat. Som tur var hade vi just anställt en person som doktorerat inom MCA. Efter en lång fikarast och påföljande möten beslutade vi att testa metodiken på våra leveranskedjor. Utan att gå in på detaljer så startar MCA med att lista de hållbarhetsområden som bedöms relevanta för studien. Sedan frågar man intressenter om hur viktiga dessa är i relation till varandra och slutligen ber man ett antal ”domänexperter” att betygsätta de olika lösningarna för leveranskedjorna som ska utvärderas. Dessa bedömningar bearbetas statistiskt och resultatet är ett övergripande hållbarhetsindex för varje studerad kedja, som dessutom delas upp i de olika indikatorernas bidrag till totalen. Det är alltså en kombination av olika experters och intressenters bedömningar vi arbetar med, vilket är väldigt långt från min trygga LCA där man har ”riktiga siffror”.
Slutsatsen är att jag efter en del vånda har tvingats tänka om, och budskapet är att det verkligen var värdefullt. Det är inte så att jag har släppt allt jag gjort tidigare, men genom att tvingas omvärdera min invanda syn på saker så har jag fått nya verktyg som stärker nyttan av mitt gamla verktyg. Genom att först sortera vad som är stort och smått med hjälp av MCA kan sedan en mer riktad LCA göras, som kan avgränsas och därmed bli både resurseffektiv och av hög kvalitet. Resultat blir så mycket bättre och vi slipper diskussioner om allt som INTE är med i LCA. Självklart behöver man göra fördjupningar även inom andra områden, som kostnader eller arbetsmiljö, men på samma sätt som för LCA blir plattformen tydligare.
Så min lärdom är att det är viktigt att ibland ifrågasätta det arbetssätt och de metoder man haft som bas för hela sin karriär. Inte för att förkasta något, utan stärka och utveckla vår gemensamma verktygslåda. Vilket jag ser som helt nödvändigt för att bygga den kunskap och förståelse som krävs givet alla utmaningar som finns.
